Härskare kommer och går men stenarna står kvar

I det gamla Roms hjärta, på toppen av Via Sacra – ”Den heliga vägen” – står en uråldrig triumfbåge, med mystiska reliefer från ett segertåg. Under medeltiden kallades den De sju lampornas båge, på grund av den sjuarmade ljusstake som syns bland relieferna. Idag kallas den Titusbågen, efter den romerska kejsare som minnesmärket hyllar.

I tvåtusen år har detta valv stått här, i Roms hjärta. Ibland i förnäm avskildhet, ibland fastnitat vid ett torn, eller ett kloster, ibland som en ruin där minsta vindpust skulle kunnat få den att falla. Men av någon outgrundlig anledning har bågen i sista stund alltid räddats. Kanske är det för att dess bilder är som en tidsresa in i vårt förgångna.

I Lena Einhorns nya historiska roman Titusbågen får vi möta Simon bar Giora och Josef ben Matitiahu, de romerska kejsarna Vespasianus och Titus, den judiska prinsessan Berenike, den svenska drottningen Kristina, poeten Dante, diktatorn Mussolini – och många andra i historiens periferi eller i händelsernas centrum. Gemensamt för dem alla är hur deras liv formats i Titusbågens absoluta närhet.